en del undrar varför jag lät dem filma min transplantation, en del tycker att det var modigt, en del tycker det känns skönt att se efter att ha hört det berättas tidigare utan bilder osv.....
Själv saknade jag medans jag stod i kön för en lever mer information, mer bilder till vad som händer, ville att andra skulle kunna se hur det går till och för mig var det även skönt att kunna se efteråt, det blir ju ett minne samtidigt som jag får se lite av vad som hänt som jag inte vet något om eller inte minns något av. Så dels är det för att andra ska få nytta av det och dels är det för min egen rehabilitering och bearbetning av det som hänt.
Visst det är inte kul att se sig själv, men samtidigt så vet jag ju att det gick bra för mig, i tex svt's serie om transplantationer som jag tycker varit väldigt i ojämn i kvalité på avsnitten så vet man ju inte hur gick det sen? Vad hände några månader senare? Med mig själv vet jag ju det, min vänner och släktingar vet och kommer veta, men alla andra vet inte....
Mycket skiljer Akademiska Sjukhuset i Uppsala mot Sahlgrenska i Göteborg, bara en så enkel sak som tiden man ligger kvar på sjukhuset för att genomgå alla undersökningar efter så man slipper åka tillbaka så mycket direkt efter, munskydd som används på sjukhus, såg inte ett enda när jag låg inne, hade enkelrum ända tills sista veckan vilket var skönt då jag kunde ha besök när jag ville och inte enbart på besökstider. Det som jag tyckte var bra med serien i svt var däremot när de pratade om känslor, att man lätt känner sig ensam, både innan operationen som man fasar för och tänker på dygnet runt innan och man bara går och väntar på det där telefonsamtalet. Efteråt eftersom andra har sin vardag att ta hand om och man är där på sjukhuset med personalen och ofta är ensam på sitt rum och egentligen bara vill ha sällskap. Hur många nätter ringde jag inte hem till Danne eller till min mamma och grät medans jag väntade på personalen när jag ringt på dem eller väntade på att värktabletterna skulle börja ta och smärtan var outhärdlig!!! Mycket av tiden var faktiskt jobbig och väldigt ensam. Ringde mina barn varje dag, även om de ofta kom upp, visste ju innan att de inte gillar sjukhus och även dem har haft det tufft. Jennifer har fortfarande en del gånger då hon gråter, hon bearbetar allt genom att visa det och gråta, de andra två gör det inom sig själva mer. Men visst kan de också gråta över allt som hänt.
Mycket tankar kommer och går fortfarande och många tårar är det fortfarande emellanåt. Ett transplanterat organ som man haft över ett år leder oftast till att det håller i 10-15 år och för en del över 20-25 år, själv hoppas jag klara detta första år nu och sen så länge som möjligt, även om det var supertufft att genomgå och jag hoppas slippa göra det igen så vet jag att så kan bli fallet, men det kan även bli så att jag slipper. Sjukdomen lär nog inte komma tillbaka och det är ju en fördel. Från augusti lever jag ju definivt på min sk övertid, den tid som den nya levern gett mig. I augusti förra året sa de att jag hade max 1 år kvar, nu har jag förhoppningsvis hela livet framför mig, i alla fall minst hälften.
Nu hoppas jag kunna njuta och se framåt, att bearbeta allt klart, hitta orken och få den vila jag behöver, slippa smärtorna och kunna sakta men säkert återgå till ett vanligt liv. Se mina barn växa upp och förhoppningsvis leva så normalt som möjligt för visst finns det hela tiden i huvudet att man kan få en avstötning och man e hela tiden på vakt och känner efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar