Leverkompisar på facebook

Har sedan jag skaffade facebook lärt känna en del andra som skriver på grupper för leversjuka och levertransplanterade. En av tjejerna är ett par år äldre än mig och transplanterades 5 mån innan men på Huddinge. Vi har varandra som vänner på facebook och peppar varandra när den andra har bekymmer, skriver om medeciner, berättar om olika komplikationer vi haft och framförallt finns vi där när den andra hamnar på sjukhus för trista saker som feber m m...vi har även utbytt telnr och skickat en del sms. Snart blir det nog dags att träffas då hon bor i Märsta och jag i Uppsala och avståndet är ju inte mer än kanske 3,5 mil.

Häromdagen fick jag en förfrågan på fb i ett meddelande om jag inte legat på Akademiska över julen 2008, och det hade jag ju! Det var kvinnan som transplanterats 2 mån före mig och som kom in på julafton med avstötningsreaktion. Så henne har jag ju mött dels som nytransplanterad och sen även när vi gjort våra täta återbesök på akademiska i början. Hon hade precis skaffat facebook och sen la hon till mig som vän när jag bekräftat att jag var jag. Kul att ha kontakt med henne även om hon är mer jämnårig med min mamma för jag minns henne så väl och hon är så snäll och trevlig.

Följer och skriver även en del i flera olika leverbloggar, en del är skrivna av partnern andra av själv transplanterade. Ganska skönt höra hur det är att vara på den andra sidan av det hela, av att vara den som är bredvid den som går igenom det hela. I ett fall gick det dock inte bra och maken överlevde inte. Blir djupt rörd när jag läser om andras transplantationer.

Min egen visade sig vara i sista stund då min lever var mycket sämre än de trott, ändå väntade de på en lever från en yngre donator för att jag själv var ung och de trodde att det fanns mycket tid. Första dagarna efter transplantation såg jag en annan persons skugga i min spegelbild, jobbigt och först orkade jag inte prata om det för personen var så närvarande. Har det med transplantationen att göra??? Likaså har jag börjat äta och gilla sånt jag inte förut tyckt om och numera gillar jag inte ens lakrits som tidigare varit mitt favoritgodis i 36 år.

Men jag är glad att internet finns och man får del av andras erfarenheter och att man kan vara där för varandra och peppa varandra inför obehagliga undersökningar som tex leverbiopsierna som man gör med jämna mellanrum. Tack för att ni finns i mitt liv kära leverkompisar!