Maten blev bra och det smakade gott med hemlagad chili con carne med ris. Allt var bra till kl 20 då jag fick ont, men ca 1 dygn utan smärta och smärtstillande är ändå ganska bra även om jag vart ledsen och besviken över att behöva ta värktabletter igen.
Innan jag opererade mig så sa dem att jag överlevt med min sjukdom mycket pga mitt starka psyke och att jag kunde dött för jag var så allvarligt sjuk, efter operationen sa de att sjukdomen gått längre än de trott och att levern var i sämre skick än väntat. Men jag hade kunnat leva fram till sommaren pga mitt starka psyke och med massor av rätt medeciner. Men nu har jag ju gjort operation och har en frisk lever som fungerar och som ännu inte velat avvika från mig, så jag är glad för det även om jag inte går omkring och känner mig tacksam hela tiden för att jag fått ett donerat organ. Man orkar inte det när man faktiskt mår dåligt fortfarande både psykiskt och fysiskt då man har fruktansvärt ont, inte kan vara social i början och inte heller orkar göra saker så som andra orkar. Man vill mer än man kan. Detta leder ofta till att man blir ledsen och det blir jobbigt för resten av familjen.
Det är inte alltid kul att vara hemma och vara ensam hela tiden. Man får ett desperat behov av kontakt med omvärlden genom internet och telefon. Sen är det inte heller kul att känna att man inget gör hemma för att man inte får eller inte kan. Tiden innan operation var också jobbig då jag grät och grät och helst inte ville genomgå någon operation men ändå skrev på pappren och gav mitt medgivande till en operation då jag visste att det inte fanns något annat val. Jag vill ju vara med min familj och se mina döttrar växa upp. Innan op var jag både nervös och rädd, men ändå glad att de ringt och hade hittat en lever. Efter op var det jobbigt och när de började trappa ner på medecinerna så vart det ännu jobbigare....med mycket smärtlindring kände man ingen smärta och mådde ganska så bra, men sen kom jobbiga dagar och veckor och nu fast jag varit hemma i 3 veckor och det nästan gått 7 veckor så har jag fortfarande ont, inte lika ofta men ändå. Jag skulle aldrig vilja göra om det och när jag mått som sämst har jag frågat mig om det var värt denna smärta för att överleva, men jag vet att jag kommer tycka det när längre tid gått och jag kan leva mer normalt igen.
Just nu längtar jag efter ett normalt liv, där jag kan umgås med folk, åka vart jag vill utan att tänka på hur mycket folk det kan vara där, likaså vill jag sluta åka jojo i min vikt mellan 61och 62 kg. Känns som jag utstått många prövningar i mitt liv. Först ryggoperation vid 15-års ålder pga scolios, sen kejsarsnitt akut med första dottern och nu detta, undrar vem som sytt flest stygn, jag eller Salming???
Har fött tre barn och tre helt olika förlossningar, först akut kejsarsnitt pga fotbjudning, sen sätesförlossning vaginalt och sen en vanlig vaginal huvudförlossning, sista förlossningen tog dock bara 30 min sen den första värken. Det var bara en liten parantes i det hela.
Nej, ska försöka vila nu, Danne är på ishockey och jag är hemma med ont, men tabletterna ska nog börja ta lite mer snart.
Livet bjuder på sina hinder.. dem e till för att ta sig över.. å hittills har du klarat de galant :)
SvaraRaderase det som ytterligare en fas av ditt liv och att de bara är en kort period.. snart är den förbi och det "normala livet" kommer åter tbx och bjuder på sina trista, tråkiga vardagsbitar oxå ;)
kram på dig!