Mitt i allt elände

och med vetskapen att jag ska gå igenom en angiografi till med mycket smärtor, men är ju lovad extra mycket lugnande och smärtstillande så är jag i alla fall glad att de hittat felet och att det går att åtgärda, kanske sätter de in en stent denna gång som håller vidgningen öppen av kärlet, när sedan genomströmningen är som den ska kommer bilirubinet sjunka snabbt i början för att sen gå saktare neråt, jag kommer ha ont och förbud att bära i ytterligare 4 veckor, jag kommer ta smärtstillande i början, men inflammationen som de inte visste om det var en avstötning kommer ju att försvinna! Man får vara glad för det lilla och om det inte räcker så kommer de även att ev sätta en stent i gallgången, men då får jag vara sövd då det är en operation genom munnen som jag nämnt tidigare.

Idag har jag gjort mer än jag får, har ju fortfarande förbud att bära mer än 5 kg, har tvättat två maskiner och hängt, kört torktumlare på en del, har sortera tidigare ren tvätt och burit upp den från källaren, plockat ur diskmaskin, småplockat hemma. Lär jag mig någonsin att ta det lugnt???? Nej och jag vet ju att jag sen får ont på kvällen av allt, dessutom var jag sugen på ägg som jag vet att min mage reagerar på så jag har haft rejäla magknip under kvällen, men jag får äta lite ofta istället för jag har svårt med aptiten just nu och sen blir det ju inte lättare när man har magknip. Men jag har ju också dagar då jag kan äta hela tiden!!!

Men att leva mitt i allt detta gör att det känns skit skit skit, men när det är över ska det bli skönt! Så har det varit varje gång jag behövt åka in på sjukhuset av någon anledning tex njursten. Hatar alla komplikationer man kan få av levertransplantationen, som denna förträngning som dock är vanlig enligt sköterskorna som varit med sen man började transplantera. Men behöver jag råka ut för så många??? Njursten har jag väl som en ärftlig del och inte av transplantation för det hade jag ju innan också och det kommer ju i skov, ska dock kollas om ett tag igen pga så mycket stenar och grus i slutet av förra året och i början på detta. Likaså har man lättare att få urinvägsinfektion som transplanterad, men jag har bara haft en. Gallgången är ju också en grej som hör ihop med transplantation för det är ju ärret som drar ihop sig och gör passagen trång, men den är inte så trång för mig än så länge.

Tur är det i alla fall att Danne ska vara med mig precis innan och sen direkt efter några timmar efter angion för man mår inte bra och jag vill inte vara ensam, kommer nog må illa av allt smärtstillande och 4 tim liggande är inte kul. På tv-serien sjukhuset, nu från Linköping har de både förra veckan och denna visat när de gör angiografier men i hjärtat och både gångerna har jag börjat grina. Så jäkla känslig just nu.

Men alla säger att jag är stark, men ensam är inte stark, utan alla runt mig, mina familj, vänner, levervänner med flera och erat stöd skulle jag aldrig klara detta. Visst jag är envis och jag ska ta mig igenom detta och levern ska stanna hos mig som sagt!!! Men skulle jag i framtiden behöva göra om transplantation skulle jag inte tveka en sekund, det är sååå värt det!

Stor kram till er alla och tack för erat stöd! Nu ska jag sätta hälsan framför allt annat, försöka med positiva tankar och ta mig igenom detta även om det krävs enorma mängder lugnande och smärtstillande på torsdag.