Inte mycket händer

har nu den läkaren jag bett om nere på transplantation att slippa så mycket som möjligt men på avdelninge är det omöjligt när han är ansvarig denna vecka. Han ger inga direkta svar. Har gjort en ivy, dvs man tar som stick i fingret fast i armen och sen, mäter de hur lång tid det tar innan blodet koagulerar och det var lite fördröjt, me jag tar ju fragminsprutor så det är inte så konstigt. Svaret på ct visar att jag har en propp i alla fall och därför fortsätter jag med sprutorna så den ska lösa upp sig. Sen träffade jag en reumatolog idag, har inget som tyder på reumatisk sjukdom i alla fall. Men hon talade om vad som stod i journalen, hon trodde nog jag visste att det mycket troligt är en avstötning jag har. Bara hoppas levern lugnar sig nu och att värdena vänder och att levern stannar kvar. Väntar på tid till biopsi men det blir nog onsdag eller torsdag. Känns inte kul att proverna inte vill vända helt, men de får väl öka medicindoser till det vänder och jag blir bättre igen. Men de måste fixa detta för jag är inte så sugen på att göra om op och jag vet ju att de första 5 åren är de då man ska vara mest försiktig. Men som sagt, jag har ju inte haft direkta symptom på avstötning så det är tur prover och biopsier finns.

För er som inte vet så är det Akademiska i Uppsala jag går på och det är också där jag transplanterades 2008, skönt att jag hann göra det här hemma i min stad innan de slutade men levertransplantationer förra året. Dock gör min läkare fortfarande en del skulle jag tro men då på Huddinge/Karolinska. Men det är alltid skönt ligga på sitt eget sjukhus så man har nära hem och kan få besök alla dagar om man behöver vara kvar. Samt fördelen är ju att jag kan ha permis de dagar jag inte har något planerat och även vara hemma kvällar och sova hemma på nätterna.

Imorgon får vi se om jag får några svar på mina frågor, annars kommer jag be dem att en annan läkare kommer till mig som jag känner att jag kan prata med. Vill ju ha svar och inga undvika sådana. Jag vill veta hur det är eller vad de tror. Ska ev be dietisten komma dit då jag äter lite dåligt pga oron och sen kuratorn får vi se, hon brukar inte tillföra så mycket, men jag gråter en del och det är värre på sjukhuset då man har för mycket tid att tänka och fundera, hemma är man mer distraherad av familjen och annat som man kan sysselsätta sig med.