Oro

har permis över helgen, har sovit ordentligt inatt för första gången på en vecka, sover ju så dåligt efter chockdoserna kortison som gör att jag bara sover 3-4 tim per natt. Jag äter så gott jag kan, dvs max en halv portion i taget, men försöker få i mig någon skorpa eller så emellanåt. Försöker även vara duktig på att dricka mycket vätska.

Men som sagt sitter oron i kroppen och gnager, hela tiden livrädd för att bilirubinet ska vara på väg upp igen och att jag ska utsättas för nya chockdoser och fler utredningar. Orken börjar tryta och humöret är upp och ner emellanåt, biverkningar har jag efter antibiotika droppet, gråter är deppig och magen e ur balans. Men jag hoppas det blir rätsida på det snart. Men ändå inbillar jag mig att bilirubinet ska öka bara för att jag e hemma och inte tar prover under helgen. Men svar får jag ju på måndag och jag önskar jag kunde slappna av hemma med familjen. Men jag ska ägna tiden åt att vila och åter vila.

Ikväll har vi tänkt hämta hem kinamat och att hyra film och ha myskväll även om Jennifer är på sleep-over party inatt. Även om nålen i handen säkert är tillbaka snart så ska jag unna mig lite god mat som jag lovade mig själv innan när antibiotikan tog slut för den lär jag inte få igen i alla fall. Mina barn tycker att jag blivit mager och en hel del vikt har rasat och jag kommer i gamla kläder igen (var tvungen att prova igår). Men vätskan har jag ökat upp igen, men sen får det gärna stanna nu och jag vill varken öka eller minska mer, men blir det mer kortison så minskar jag nog mer igen för droppen gör mig ju kräkig. Nej, nu ska jag försöka koppla bort oron och tänka lite positivt. Hoppas på att läkarna får ct svaret. Men det går bra ta sprutorna hemma i alla fall och det är ju skönt!

Tack alla ni som följer mig och uppmuntrar mig att kämpa mot vad det nu är som felar! En tanke även till en annan lever-boggare skänker jag som också ligger på sjukhus för tillfället! Hoppas du kryar på dig fort!