Läst, läst och läst

om avstötningar och medicinerna jag behandlades med. Enligt detta så har jag behandlats mot en akut avstötning, därav det intravenösa droppet med kortison. Den kroniska avstötningen har man ju kvar men den kan avstanna och man håller den i schack under åratal, hur länge vet ingen. Jag har ju redan avhindrat och fått en sådan att läka ut tidigare, dock var den inte så stor som denna gång. Får se om proverna vänder rätt nu, har provtagningar två måndagar i rad nu och jag äter antibiotika för att inte bli sjuk nu när kortisonet slagit ut all motståndskraft. Börjar sakteliga kunna äta och kan dricka hur bra som helst, dock gör det jävulskt ont när tarmarna rör sig och kommer igång igen efter att ha varit tomma då jag kräkts och inte fått i mig mat. Men det ska väl gå över.

Rädslan för avstötning kan man ju aldrig komma ifrån och det gäller att tänka på symptomen för de behöver inte visa sig direkt utan kan vara rätt diffusa som i mitt fall. I grunden har jag ju AIH, vilket är en av de sjukdomar som kan komma tillbaka men behöver inte göra det, i mitt fall vet dem inte ännu men det får fler prover och sen det riktiga biopsi svaret visa, har ju bara fått ett snabbsvar än så länge och de tog det säkra före det osäkra och tog ordentlig medicinering på en gång, men frågan är kommer man någonsin vänja sig vid att ha denna oro???

Kämpar på i alla fall, vikten rasar fortfarande men kanske blir den mer som jag vill ha den nu efter denna pärs, inget kul och jäkligt jobbigt så jag hoppas jag i alla fall kan få den lilla positiva biten kvar. Mina barn tycker jag har magrat massor och minst förlorat 10 kg men så är det inte snarare 3-5 kg och det mycket vätska.

så här fin är min vänster arm efter försök att ta blodprover och sätta nålar, då var jag dock bara inne under två nätter för mina tre chockdoser kortison.